På återseende

Det blev inte många blogginlägg detta år. Min österbottniska ådra gjorde sig påmind: ”Man måst int säj na om int man har na ti säj.” Man ska ha ett ärende som man vill ventilera. Som när man förr gick till grannen och satt i kökssoffan och tummade på skärmmössan. Idag skickar man ett mess, kanske ogenomtänkt och spontant, men djupast inne har man ändå något på hjärtat. De flesta i varjefall.

Livet går i vågor, motvind och medströms. Ibland storm, ibland stiltje. Såhär på årets sista dag borde man väl säga Farväl till det som varit och Välkommen till det nya. Eller kombinera orden med ett På återseende. Om vi öppnar upp och tar till oss det som hänt så kan vi bära det med oss som en kompass in i framtiden. Vi behöver inte vara rädda för vad som skall hända, utan vi kan ha tillit till att det som sker kommer att ha en mening. Claes Andersson skriver i diktsamlingen med samma namn: ”Varför klaga över att floden strömmar mot havet, dessa underbara stränder, förbi glidande."

För det mesta är livet är en resa ute på djupt och öppet vatten. En del fräser på med lyxyachter, andra med revade segel. Någon guppar håglöst i en jolle eller vurpar runt i kanot. En del förlorar bränslet mitt ute, andra ror på tills armarna domnar. Men alla behöver få ta iland då och då och fylla på förrådet och prata bort en stund. Men det blir sällan ett farväl när vi lägger ut igen, vi säger på återseende. Till livet.

Att förlora någon känns som ett avsked. Men även då vill jag tro att vi ses återigen. Mina föräldrar känns ibland närmare nu än när de levde. Jag funderar på vad mamma skulle säga, vad pappa skulle ge för råd. Jag för en inre dialog med dem om vilka val jag borde göra. Det är trösterikt att de ibland är lite oroliga, speciellt för sina yngsta barnbarn, de vilsna pojkarna. Men pappa brukar säga att det nog blir bra.

Om jag ändå borde tacka någon för året som gått så är det min terapeut, mina systrar, vänner och min hund som alltid är mig trogen. Nyårslöftet är kort: Ta hand om dig själv och dem som behöver dig. Jag önskar alla en riktigt god sikt och nya koordinater på den fortsatta resan.

Foton: Människomöten att minnas, ögonblick att stanna upp vid 2017.

Naturen, tiden och tålamodet

Semester och dags för ett nytt kort: Naturen, tiden och tålamodet är bra läkare.

Ålesund.

Jag var en vecka på norska västkusten och träffade härliga människor och fick se vackra platser. Av alla intryck var det som slog mig mest hur man i vissa områden lever helt på naturens villkor. Snöskred, halka, stormar. Havet tar och havet ger. Att förflytta sig en sträcka som fågelvägen är 100 km kan ta flera timmar eftersom man måste köra runt fjället, följa fjordstranden och vänta på färjorna som tar en över. Ett magiskt landskap som verkligen skapar tålamod.

När jag fick mina cancerbehandlingar 2011 bestämde jag mig för att jag inte är ett offer för Oturen, Ödet, Misstagen eller något annat. Jag tänkte att jag behöver rutiner för att inte drabbas av destruktiv självömkan och trösta mig med alltför mycket choklad, glansiga veckotidningar och annat mindre nyttigt. Det gjorde jag också och det ska man, men kanske inte varje dag och helst bara då när man behöver avkoppling.

Jag gick varje morgon samma tid och samma länk med hunden längs stranden på Drumsö i sju månaders tid. Den tog en timme, det var ingen kort runda. Vissa mornar kändes det mer än omöjligt. Men jag for iväg i alla väder, för jag visste att efter 15 minuter, vid klipporna under vattentornet, gav tröttheten, värken och olusten vika. När jag kom hem åt jag frukost och gjorde halsband som jag gav åt mina vänner. På eftermiddagen gick jag en runda på loppisar och köpte mera halsband som jag plockade isär, delade upp kulorna enligt färg och form och gjorde nya.

En bit Atlantkust.

Efteråt kan jag tänka att kreationerna var ganska förskräckliga och jag har sett bara en vän använda sitt halssmycke. En sa skämtsamt, att det är detta smycke man ska plocka fram när du kommer på besök J. 

Men det var inte det som var viktigt, utan rutinen, tiden och tålamodet. Det var det bästa läkemedlet.

Okunskap

För en tid sedan satt jag och en väninna i spårvagnen och pratade ivrigt. En ung man framför oss vände sig ilsket om och morrade: Puhukaa suomea kun asutte Suomessa tai muuttakaa takaisin Ruotsiin. Om han bara vetat att vi planerade vår studieresa till just Sverige! Där skulle vi bekanta oss med hur svenskarna lär invandrare svenska för att ta med oss denna kunskap till Finland. Men han var lite obehaglig och vi lät det passera. En sådan människa har nog inte alla Mumin i dalen.

Förra helgen besökte jag den färgglada och positiva Pride-festivalen på Medborgartorget och jag tänkte flera gånger att varför kan inte alla omfatta begreppet Låt alla blommor blomma? Vi väljer inte var och hur vi föds och vi kan inte alltid styra hur livet utformas, även då när vi försöker kontrollera vår tillvaro in i minsta detalj. Ända sedan kolonialtiden har vita, västerländska, kristna och heterosexuella en barlast som gör sig påmind i olika situationer. Som om vi på något sätt anser oss vara mer värda än andra. Vi och dom. Men vi är på rätt väg och på festivalen såg man glädjande också många präster, vilket ger hopp om man inom kyrkan lever som man lär. Inför Gud är vi alla lika.

Jag läste häromdagen Waris Diries andra bok, Ökenblomman återvänder, där hon berättar om hur hon åker till Somalia för att leta upp sin nomadfamilj. Efter att ha blivit bortgift till en gammal gubbe för några kameler rymde hon som tonåring hemifrån genom öknen och blev som vuxen en välkänd fotomodell i London och utsedd av Kofi Annan till FN ambassadör och förebild för motstånd mot könsstympning av kvinnor. Många tror att kvinnlig omskärelse är Allahs vilja, men det står inget om det i Koranen. Det är en rit som hålls levande genom okunskap, att kvinnan är född oren och kan inte gifta sig, bli en god kvinna och mor och få en man som försörjer henne. Ett grymt förtryck av kvinnor som fortfarande lever kvar.  Enligt Unicef könsstympas årligen mer är 2 miljoner flickor i ålder 4-11 år världen över.

Men ändå älskade hon sina föräldrar. Och som hon skrev: "Min mor har mer styrka än någon annan jag känner. Hon har samlat ved varje dag i sitt liv. Medan jag har svassat omkring på modevisningar i Milano och Paris har hon samlat ihop den ved Allah skänkt henne och sedan sänt röken tillbaka upp till himlen. Jag sa till henne: Mama, du behöver inte göra det, slakta inte din killing, behåll den för dig själv. Hon svarade inte utan började göra i ordning elden. Plötsligt blev allt tyst och det enda som hördes var duvorna som satt och kuttrade på grannhusets tak. Mama rörde förstås inte en min, men hon såg upp mot de disiga bergen en stund. För mig har hunger ett mänskligt ansikte och det ansiktet är min mors. Det enda hon har ägt här i världen var fem getter och nu var de bara tre eftersom vi åt upp dem när vi var där".

Jag tror att vi alla tror på samma Gud var än vi befinner oss och vilka religionskrig, kulturer, religiösa ledare och rättesnören vi än föds till. Min kristna tro har jag fått med modersmjölken och det är jag tacksam för. Men jag kan omöjligen tro att alla som inte har fått det, mer än hälften av jordens befolkning, får ta hissen ner när Den Dagen kommer.

Inspiration

Det är nästan magiskt, men ett mer passande kort är svårt att dra just nu när jag sitter här och försöker bli kvitt min skrivklåda. ”Var flexibel, låt din kreativitet inspirera dig.”

Det har varit en intressant vecka, full av inspiration och djupdykningar. Konserten med Furu&Vreeswijk var så fin och Cornelis visa ”Somliga går med trasiga skor” är lika aktuellt nu som förr. Jag har mött vänner som delar samma värdegrund, jag fick mig ett gott skratt på Titanic på Svenska teatern och jag har fått tillbaka en gnutta inspiration att skriva. Sonen har det tryggt och bra för tillfället och, ja, lönen kom på onsdag. Vad mer kan man önska sig?

Men vad är kreativitet? Jag tror att vi alla har fått den gåvan. Att skapa något nytt. En del säger att de nog inte är speciellt bra på något alls. Men de har så fel. Alla har en plats, alla har en talang. Om vi inte vet vad den är, har våra ögon grumlats av krav, besvikelser och kritik och gjort oss rädda för ännu mera kritik, att än en gång bli besviken. Jag har jobbat med ungdomar nästan hela mitt liv och det är så lätt att ställa för höga krav på dem. När de gör misstag vill vi vuxna lära dem hur livet skall vara. Men vi borde vara aktsamma så att de inte får för sig att de inte duger något till.

Vet vi själva alla gånger vad som är rätt? Teoretiskt, jo. Och kanske vet vi också vad vi borde göra. Men ändå väljer vi fel väg alltför ofta. Den är lättare och snabbare. Men om vi tog oss tid att stanna upp och känna efter då skulle vår inre kompass (eller GPS, jag kan också vara modern) ge oss en annan färdriktning. Den skulle leda till en plats där det finns otaliga färger att måla med, verktyg att snirkla vackra mojänger, musik, bilder och dofter att väcka våra sinnen till liv. Och ord. Ord, ord, ord.

När vi säger att vi inte hinner, orkar eller förmår - har vi då verkligen valt den enklaste vägen?

                                                                                          

 Eva Dahlgren sjunger såhär:

”Jag ska ut och leta guld, men inte sån som glimmar här. Jag ska finna mej en skatt och öppna en affär. Där ska jag sälja kärlek till alla som vill ha. Och dom ska få betala med sånt som jag vill ha.

Det finns så många människor som inte äger nåt, men ändå har så mycket som dom vill ge bort. Dom ska få handla gratis, ett sätt att visa sympati. Men så finns det dom med skavsår i händerna, men dom struntar jag i.”

Jag håller fullständigt med henne. 

Vänskap och respekt

Man kan ha olika slags vänner, nybekanta, barndomsvänner och själsfränder. Djupare vänskap handlar inte bara om att umgås, om en gemensam historia, den handlar också om att visa närvaro, finnas till. En sann vän är nära om än halva jordklotet skiljer oss åt. En sann vän kan släppa det hen har för handen och ge en stund av sin tid. Det kan räcka med ett ögonblick, men man skall aldrig behöva känna att lampan med upptaget aldrig byter färg. 

Verkliga vänner har självdistans och vågar skratta lika mycket åt sig själva som åt andra. De vågar ta alla färger ur sin känslopalett och måla den roligaste eller fulaste tavlan man måste hänga på sin vägg. En sann vän är bollplank, näsduk och spegel. Och vice versa.

Vänskap handlar också om respekt. Men respekt är inte att ta hänsyn i alla lägen. Att bry sig är inte samma sak som att alltid hålla med. Man säger också att vänskap handlar om att kompromissa. Men är det inte snarare ett läge där den svaga får ge efter för den starka? Och den svaga kväver sina känslor och tänker att det måste man och den starka fortsätter bestämma.

Om man däremot vågar säga vad man tycker får man oftast respekt. Om båda gör det, sätts vänskapen på prov. Men vad är det för vänskap som aldrig utmanar? Jag vet inte, men ett är säkert, att man inte mår bra av att förtränga, släta över, vara politisk korrekt och diplomatisk för sämjans skull. Man utvecklas inte, man förblir en slätstruken, formbar kopia av sitt sanna jag.

Jag vill tro att sann vänskap är en balansgång mellan respekt och ärlighet. Alla vill vi bli sedda, hörda, älskade och respekterade och man kan älska alla, men man behöver inte alltid acceptera alla deras handlingar. Däri ligger skillnaden. I stundens iver kan man gå för långt, trampa på allt för sjuka tår. Men då handlar det väl mera om temperament och oförmåga att uttrycka sig, inte om att respektera? Sjuka tår har dessutom aldrig skadat någon, tvärtom. Det man inte dör av, gör en starkare.

Det kokar under ytan

Det kokar under ytan i vårt samhälle. Och det är helt befogat, allting rubbas hela tiden. Det börjar en vacker vårdag med att Sannfinländarna blir landets tredje största parti. Hur är det möjligt? Greklandskrisen pågår i veckor och herrarna sitter i Bryssel och äntrar hela sommaren. Så kommer flyktingströmmen och folk sliter sitt hår. Vem ska hjälpa, vem ska stjälpa? Själv sitter jag och käbblar med vårdarna på Mariefors. Varför gör ingen någonting vettigt, varför tar ingen ansvar? Sedan blir det sensommar och Herr Statsminister är ute med håven då han upplåter sitt hus Kempele till syriska flyktingar. Ja, men så fint, nickar vi instämmande. Tills man kommer på att han ju faktiskt har sitt Bjälbo, den vackra 1800-talssvillan på bästa plats i Mejlans, alldeles vid havet.

Så vilar de upp, tar på sig kravatter ton i ton och berättar i munnen på varandra om sitt sparpaket som skall rädda oss ur fördärvet. Statsministern byter kravatt, harklar sig och sätter sig som Kekkonen i TV-rutan och pratar om fosterländskhet. Rädda Finland. Alla. Unisont. Återigen står vi och gapar. Några applåderar. ”Men han pratar ju som en ingenjör, han måtte väl ha räknat på." Sedan går det upp ett ljus igen. Sparprogrammet slår hårdast mot långinkomsttagare. Det är faktiskt så. Regeringen drar sitt strå till stacken och skänker en veckolön och man sänker inkomstgränsen för den såkallade solidaritetsskatten som ingen riktigt förstår sig på. Det låter bara så fint och rättvist. Men om man tar av oändligheten, rent matematiskt, ja då finns oändligheten kvar.

Man kan diskutera, ha olika synvinklar och prognoser. En del resonemang verkar fiffiga, även för en ekonom som jag. Men så har jag aldrig varit sådär briljant och hårdnackad. Jag har alltid vridit mig åt vänster och känt mig human och kulturell. Ja, jag gick ju med träskor och palestinasjal halva studietiden tills en liten välfriserad Sundombo sa åt mig att jag såg ut som en från Koijärvi. Men hur man än resonerar, så är något är gravt åt skogen när den lilla människan körs över hela tiden. ”Va fan ska dom hit och ta våra jobb”? ”Och va ligger dom på sofflocket och bara lyfter stöd”? Så kan man också tänka. Om man inte tänkt tillräckligt djupt, vill säga.

Man undrar också var oppositionen står och lurpassar. Och vårt svenska folkparti, kära nån, har det helt gått under jorden? Folk demonstrerar, folk har åsikter, folkhopen rör på sig. Men nånstans står de ratade politikerna i kulisserna och slickar sina sår. Och väntar. På vad? Fram med värjorna! Nu!


Vården är åt helvete, folk har ingen framtidstro, inbesparingar gör att de som jobbar sliter ut sig i förtid. Ungdomar har inget jobb och använder billiga och livsfarliga droger som aldrig förr. Köerna ringlar till klinikerna och vårdinrättningarna stängs. Allt för många mår dåligt. Riktigt, riktigt jävla dåligt.

I morgon skulle jag gärna delta i demonstrationen. Men jag kommer inte in till stan eftersom kollektivtrafiken står stilla. Jaha, kanske jag tar cykeln och trampar på som man gjorde förr. Här österifrån.

Tacksamhet öppnar upp nya dörrar

Jag köpte Britt-Maries affirmationskort ”Vacker visdom” på hennes utställning i Katternö för ett par veckor sen och nu har jag nya kort som inspirerar. Tacksamhet öppnar upp nya dörrar stod det på det första kortet jag drog. Så sant.

Vi har så mycket att vara tacksamma för. Vår hälsa - om än vi inte får vara friska hela tiden. Våra barn, vår framtid – om än en del irrar sig bort på fel spår. Att vi får vara trygga i vårt samhälle jämfört med så många andra platser i världen där det råder krig, fattigdom och politisk orättvisa. Ja, i all enkelhet för att solen skiner – om än den lyst med sin frånvaro denna sommar. För att naturen orkar födas och dö, om och om igen. För alla skratt och lyckliga stunder, för musik, för vackra ting. Och för att vi har varandra – om än vi grälar, har åsikter och inte alltid orkar ge med oss.

Allting har två sidor, det är det som är livets mening - det onda och det goda. Vi ser inte alltid det goda, vi ser inte framåt, eftersom  baksidan av eländet tar så mycket av våra krafter. Det kan kännas totalt meningslöst det som hände med en bekant ung man förra veckan. Han tog sitt liv för att han inte kunde sova, han sökte hjälp, men fick ingen. Och hans mamma valde att följa efter honom. Så tragiskt för alla som blev kvar att sörja. Man knyter näven i fickan och blir arg på ödet, vården, samhället och ja, på Gud, om man tror på att hen finns.

Men om man ändå kan försöka se det goda i allt som händer runt oss är det lättare att komma vidare. Och det är inte bara lättare, det är helt enkelt nödvändigt för att kunna ta in nytt och se nya möjligheter. Som man brukar säga; det krävs att man stänger en dörr för att kunna öppna en ny. Och för att vi skall kunna vara tacksamma för det vi har, istället för det vi har förlorat. Förmågan att kunna se livet med nya ögon när de grumlas, om och om igen. R.i.p. N.a. E.